bebisar
Det här med att få barn är något riktigt skrämmande och helt otroligt för mig. Jag skulle aldrig komma på tanken att behålla barnet ifall jag blev gravid nu, men samtidigt känns det hemskt att göra en abort och alltså "döda" barnet. En del säger att det inte skulle vara några bekymmer alls eftersom det inte har hunnit bli ett foster innan man gör aborten, men för mig skulle det ändå kännas jobbigt och fel.
Samtidigt är det ett stort skämt att jag skulle bli mamma nu, är ju fortfarande ett barn själv och inte alls tillräckligt mogen för mammarollen även om jag älskar barn och fungerar bra med dem.
Jag har en kompis som är lika gammal som jag, som just nu är gravid och ska föda 1 december. Jag har kännt henne sen jag var 10 år och hon har alltid varit en väldigt gullig tjej, men haft sina perioder av attityd-problem mot lärarna, ig-varningar i flera ämnen och en ganska laidback stil mot skolan och plugget överhuvudtaget.
Men så i början av april, precis när jag kommit hem från usa fick jag reda på att hon var gravid. Det var då fortfarande oklart om hon skulle behålla barnet, men efter många om och men fick hon den härliga responsen från sin pojkvän att han aldrig skulle kunna förlåta sig själv om han inte tog sitt ansvar och stöttade henne helt och hållet och att han inte skulle klara av en abort.
Sedan de tog det beslutet har hon verkligen växt som människa, jag har nog aldrig sett någon göra såna personliga framsteg så pass snabbt som hon har gjort under våren. Det var som att det gick upp för henne att hon måste ta tag i den lilla tid hon har kvar som en vanlig 16-åring och skärpa till sig om det ska fungera med en unge.
Nu har jag inte träffat henne sedan vi slutade skolan, men jag tror att hennes mognad bara har fortsatt och hon låter lyckligare än någonsin! Det jag ville få fram är att även fast man inte alls känner sig redo för något sånant stort skulle man nog ta ikapp det på vägen dit och klara av det, bara man kämpar och har människor runt omkring som tror att man kan lyckas! Om drygt 3 veckor får jag träffa henne, snacka om att magen kommer vara stor :D
Samtidigt är det ett stort skämt att jag skulle bli mamma nu, är ju fortfarande ett barn själv och inte alls tillräckligt mogen för mammarollen även om jag älskar barn och fungerar bra med dem.
Jag har en kompis som är lika gammal som jag, som just nu är gravid och ska föda 1 december. Jag har kännt henne sen jag var 10 år och hon har alltid varit en väldigt gullig tjej, men haft sina perioder av attityd-problem mot lärarna, ig-varningar i flera ämnen och en ganska laidback stil mot skolan och plugget överhuvudtaget.
Men så i början av april, precis när jag kommit hem från usa fick jag reda på att hon var gravid. Det var då fortfarande oklart om hon skulle behålla barnet, men efter många om och men fick hon den härliga responsen från sin pojkvän att han aldrig skulle kunna förlåta sig själv om han inte tog sitt ansvar och stöttade henne helt och hållet och att han inte skulle klara av en abort.
Sedan de tog det beslutet har hon verkligen växt som människa, jag har nog aldrig sett någon göra såna personliga framsteg så pass snabbt som hon har gjort under våren. Det var som att det gick upp för henne att hon måste ta tag i den lilla tid hon har kvar som en vanlig 16-åring och skärpa till sig om det ska fungera med en unge.
Nu har jag inte träffat henne sedan vi slutade skolan, men jag tror att hennes mognad bara har fortsatt och hon låter lyckligare än någonsin! Det jag ville få fram är att även fast man inte alls känner sig redo för något sånant stort skulle man nog ta ikapp det på vägen dit och klara av det, bara man kämpar och har människor runt omkring som tror att man kan lyckas! Om drygt 3 veckor får jag träffa henne, snacka om att magen kommer vara stor :D
Kommentarer
Trackback
