emma

Jag tänker på alla människor man förlorat under åren, inte bara de som dött utan även personer som betytt mycket för en under livet, som man nu inte har någon kontakt med.
Jag kan inte påstå att jag har förlorat många människor genom åren, men en del undrar man hur de skulle vara nuförtiden om man fortfarande umgicks med dem.
Alla påverkas självklart av omgivningen, och jag har tex en vän som flyttade till malmköping för ca 4 år sedan. I början höll vi kontakten och vi åkte dit några gånger för att hälsa på och även för att få lite miljöombyte. Och det kan man ju lugnt säga att det var; Med ungefär 2000 invånare kan man ju inte säga att det är en så stor stad, och det märktes tydligt!
Som i de flesta små städer ligger de några år efter gällande kläder och stil (kanske lite fördomar, men det stämmer där) dessutom visste alla vilka vi var, och när man träffade några nya fick man höra: jaså, det är ni som är 08-orna!
Min kompis, Mikaela var jag väldigt bra kompis med under halva min skolgång, men nu har vi inte pratat med varandra på flera år.. jag undrar verkligen hur hon har det nu och hur det hade varit om hon bodde kvar. Antagligen hade vårat kompisgäng inte sett ut som det gör nu, och vem vet, vi kanske hade varit bästa vänner och nästan aldrig umgåtts med någon annan.

Den personen som har varit svårast att se försvinna ur mitt liv är min morfar.
Det var för drygt 1½ år sen han dog. Han var mycket sjuk innan han dog, men han hade klarat av två hjärtattacker och flera svåra sjukdomar tidigare, så man fick nästan intrycket av att han var odödlig.
Men så kom den värsta dagen i mitt liv,
mamma hade åkt in till sjukhuset tidigare för att han hade blivit sämre. Jag åkte till skolan iaf för vi visste inte hur det skulle gå. Ungefär samtidigt som jag kom fram ringde pappa och sa att det som alla hade anat men ändå varit skräckslagna för skulle hända hade hänt.
Min älskade morfar som trots sin kämparanda hade inte orkat längre.
Även om det låg i ens tankar att det skulle hända förr eller senare så kom det som en chock.
Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Tårarna började rinna nerför mina kinder, men jag ville egentligen inte åka hem, jag skulle inte klara av ensamheten innan resten av familjen kom.
Jag har tur som har såna underbara vänner som alltid ställer upp och tog hand om mig under tiden då det var som värst, men det kommer aldrig bli helt bra. För det är förevigt en del av mig som inte finns där, den delen tillhör min morfar.
Trots att han inte finns kvar på jorden så har han en stor del av mitt hjärta, och jag kommer aldrig sluta älska honom som den glädjespridare han var trots sina egna kramper.
Han har gett mig inspiration och livsglädje, ta vara på livet så länge som det går.

Tack morfar, vila i frid <3