emma

Jag har haft en klump i halsen ända sen avslutningen i tisdags. Jag kunde inte förstå att jag aldrig mer kommer gå tillsammans med min underbara klass i Högalidsskolan där jag har gått i 10 år. Det kändes inte som jag det var jag som gick där och kramade om alla underbara personer och lärare i skolan, utan det var som att jag såg det hela utifrån någon annans perspektiv.
Dagarna efteråt har det nu börjat gå upp för mig att det faktiskt var jag som stog där och för kanske sista gången såg några av dem. Det känns hemskt och jag kommer verkligen sakna alla grymt mycket.
Men det värsta med att börja gymnasiet är nog att jag inte kommer kunna träffa mina allra bästa vänner varje dag som jag gör i vanliga fall. Vi gör verkligen allt tillsammans och umgås varje dag i skolan, efter skolan och spenderar varje helg tillsammans. Om någon av dem är sjuk i mer än en dag saknar jag dem och på sommaren när alla åker bort är det olidligt. Hur ska det då gå nu när alla kommer vara utspridda över hela stan och ha olika scheman?
Vi kommer ju självklart träffas, men det kommer ju inte bli samma sak...
Nu har klumpen i halsen löst upp sig, tårarna flödar och det gör ont inom mig.

Dags att ta mig samman och dra mig iväg till Vera tror jag, klarar inte av att vara utan dem en kväll till.