emma

Jag kan inte riktigt komma på vad det är, men allt känns bara så hopplöst nu. På utsidan verkar det nog som att jag har ett riktigt bra liv, med kompisar och en familj som bryr sig om mig och som jag kan vända mig till. Men ändå känner jag mig ensam, jag vet inte vem jag kan anförtro mig åt, för de skulle ändå inte förstå när jag inte har något konkret som tynger ner mig, vad ska man säga? är det någon mening att ta upp något sånt eller kommer de bara tycka att jag gör en för stor grej utav det och att det finns många andra som har det mycket värre?
Jag har alltid varit med de mest högljudda i klassen och trivs utmärkt med den, jag vill absolut inte ändra på min bekantskapskrets. Däremot vill jag förändra mig själv, jag vill bli mer utåtriktad och ta för mig mer, men jag vet inte hur jag ska börja.. Det känns som att jag har mer att ge, men ingen märker det utan väljer bort mig direkt och tror att jag bara är en liten svans till de andra, men svaret är att jag bara har lite svårt att öppna mig. När jag är med de personer som jag känner allra bäst kan jag vara riktigt speedad och uppvarvad, men annrs blir det lätt att jag låter de andra ta plats för att det inte ska bli nåt tjafs och så..
Jag vet att jag måste börja visa mig mer, men hur tar man första steget?